Politisk kultur

Politisk kultur= Vänster (t.ex. the Beatles, Strindberg, Hemingway, Moneybrother)
Opolitisk kultur = Höger (t.ex. Kalle Anka, Big Brother, Da Buzz)
Överpolitisk kultur = Extremhöger (t.ex. Viljans triumf och andra nazistiska propagandafilmer)

Traditionellt sett kan man säga att höger inom politiken betyder de som anser att samhället fungerar bäst av sig självt (staten ska inte lägga sig i ekonomin, med omfördelning, stimulanspolitik eller människors privatliv, t.ex. genom kvoterad föräldrapenning). Vänster betyder de som anser att samhället bör förändras genom bland annat statens ingripande, exempelvis på marknaden och en liknande uppdelning kan man se inom kulturen.

Höger i ovanstående bemärkelse (jag tror den här uppdelningen från början kommer från filosofer som Adorno och Horkheimer)betyder att kulturen inte ska lägga sig i människors liv och tänkande, den ska vara underhållande och inget mer. Disney är ett typexempel på det, han ”ville göra människor lyckliga” och ge dem vad de ville ha, en enkel tillfredställelse men inte så mycket mer. Vänsterkultur i denna bemärkelse är tvärtom svår och utmanande. Den sätter samhällsproblem under debatt, som hos Ibsen och Strindberg, den utmanar folk i deras förhållningssätt till tillvaron, som hos Kafka eller Norén, den får folk att reflektera och tänka efter helt enkelt. Den har också en större respekt för att tillvaron är komplex, inte minst de mänskliga känslorna, vilket förklarar att hela indiepopen till exempel är väldigt vänster, utan att normalt innehålla något som utåt sett kan definieras som politiska budskap.

Enligt denna definition är högerkultur sådan som bevarar status quo, som får folk att dansa men ingenting mer eller ännu värre, sitta i soffan och matas med tankelös underhållning. Kultur som utmanar är vänster (även om det finns enstaka undantag, oftast som en reaktion mot en vänster som upplevs som urspårad, som Mario Vargas Llosa).

Låt er inte luras av kulturhalsduken, Fredrik föredrar att dansa till Da Buzz framför att utforska det mänskliga själsdjupet till Moneybrother eller Bob Dylan.

Högerpolitiker verkar i sin tur i allmänhet föredra enkel kultur, som George Bush som gillade Beatles tills de blev krångliga, Fredrik ”Da Buzz” Reinfeldt (”jag gillar glad musik man kan dansa till”) eller Jan Björklund, som föredrar Camilla Läckberg framför Sveriges, rent objektivt sett troligtvis bästa nu levande författare, PO Enqvist. Maud Olofsson verkar vara indie-Sveriges stora hatobjekt och hur Göran ”verklighetens folk” Hägglund passar in i denna diskussion behöver väl knappast förklaras.

Trots mitt inlägg om ”hatet mot småborgligheten” nyligen är min poäng helt enkelt att den småborgerliga medelklassen, som bär samhället, behöver kritik, idag lika mycket som på Ibsens och Strindbergs tid. Uppifrån, i sitt hanterande av ekonomin behöver den kritik och justering av staten och underifrån i sitt hanterande av livet behöver den kritik av kulturen. Det är det som är vänster, helt enkelt.

Kännande människor

Hade det inte varit för konsten hade man aldrig kunnat veta att andra människor har upplevelser liknande ens egna. Det mesta man säger känns ju så trivialt i jämförelse med det man upplever, men det finns ju undantag, framför allt inom musiken och poesin.

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstelnad älg
med milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.

Av Tranströmer

Har känt en stark naturlängtan den senast tiden, i takt med att den vulgära sommaren ger vika för den subtilare hösten men att uttrycka en känsla likt den är dessvärre nästan omöjligt, lyckligtvis finns det några som kan.

Hatet mot småborgerligheten

Som ni kanske känner till är drivkraften i all modern dramatik, från Ibsen och framåt hatet mot den inskränkta borgerligheten. Jag var på Folkteatern i Göteborg och såg Noréns Skalv igår och i gammal god ordning var det småborgarnas oförmåga att kommunicera meningsfullt och göra annat än att försöka upprätthålla skenet utåt som var orsaken till tragedin.

I Röda rummet blir den stackars idealistiske Arvid Falk mer och mer desillusionerad och när det inte kan bli värre överger han sin upproriskhet och blir en vanlig, tråkig folkskolelärare, en grå småborgare, ett öde värre än döden. Som tragedi betraktat blir det nästan ännu mer tragiskt än om han hade fått dö en värdig död, som Strindberg själv citerar Voltaire i bokens motto: ”Det finns inget värre än att hängas i obemärkthet”.

Bakom leendena och kostymerna döljer den inre misären sig.

Nyare rön har dock visat sig att det faktiskt in är så lätt att bara ge upp sin strävan så blir man automatiskt en småborgare, i själva verket tyder mycket på att det är ganska svårt att lyckas. Jag pratade med min pappa om det och han påstod att efter en lång och idealistisk kamp var han nu stolt över att vara ”en vanlig småborgare i själ och hjärta”, det var i alla fall mer än vad många andra i hans omgivning lyckats med. Det är klart att det är jäkligt coolt att hoppa av samhället och knarka ihjäl sig när man är 27, men på ett sätt kan man se det som både svårare och mer konstruktivt att bygga upp ett vanligt småborgerligt Svenssonliv, med arbete, familj, skjutsning till fotbollsträningar, pärlspontande på huset och allt vad det nu är de sysslar med.

Sen får man ju faktiskt tänka på att småborgarna skärpt sig en del sen Ibsens och Strindbergs tid, de förtrycker ju vare sig kvinnor eller kolonialfolk mer än i undantagsfall och till och med det gamla goda moralhyckleriet har nog tonats ner en hel del. Jag har länge varit en stark förespråkare av skyddsjakt på småborgare för att hindra populationen från att kollapsa, men nu börjar jag så smått tveka. Kanske borde man ändå ha en viss respekt för att de här människorna ändå ser till att samhället fungerar rent ekonomiskt?

De ironiska generationerna

Alltså, vilken ironisk generation i ordningen är det egentligen vi ser växa upp nu? Jag såg Schyfferts ”the 90:ies – ett försvarstal” för något år sen kanske, förvånansvärt bra för att vara Schyffert, men det som slog mig var att redan han och grabbarna ju var ju ironiker som inte tog något på allvar och hellre diskuterade längden på jeansslagen än Jugoslavienkrigen på 90-talet, precis som dagens kids, enligt min erfarenhet. Är inte den historiska regeln att generationerna reagerar på varandra och blir varandras motsatser, typ idealistisk hippe – drive yuppie som tar sig själv på för stort allvar – ironisk, antingen slacker eller materialistisk individualist. Varför känns det då som den senare formen upprepar sig om och om igen? Borde inte rimligtvis nästa generation istället bli engagerade, idealistiska världsförändrare? Allvarligt talat, när kommer den generationen, jag börjar bli mer och mer otålig här.

Henrik Schyffert visar hur lite han bryr sig om Balkankrigen.

Att se det osägbara och känna det ohörbara

Jag var och såg Strindbergs Fadren på Stockholms stadsteater för ett tag sen, med Kjell Bergqvist som ryttarmästaren (jag vet inte om det bara är jag, men det känns som skådespelare ofta skärper sig när de kommer till teater, som att det känns som en mer seriös konstform). Den är tillsammans med Fröken Julie och Fordringsägare en av de pjäser där Strindberg låter mannen utkämpa en episk kamp mot kvinnan. Det roliga med den här versionen av Fadren var att den stackars dottern som Strindberg mer eller mindre glömde bort fick ta en viss sorts plats i könskampens hetta, genom att hennes tavlor prydde dekorens väggar. Det första som hände var att hon kom in och, på scenen, målade ett porträtt av sin far.

Precis som i originalet säger dottern, Bertha väldigt lite i pjäsen men bara det att vi omringas av hennes målningar, hennes syn på världen ger henne ändå en plats, en väg in i hennes sinne. Jag tyckte det var något befriande sublimt över det, en tyst uttrycksfullhet mitt i alla hårda ord som skriks över hennes huvud.

Ofta tycker jag det är när orden, i alla fall de vanliga, utnötta orden tystnar det blir verkligt gripande. Och det är där någonstans jag tror att kulturen/konsten har en stor funktion, den öppnar upp för något bortom det vardagstråkigspråkliga. Med den blir det möjligt att uttrycka det som annars inte kan uttryckas, att verkligen känna det som annars inte kan kännas utan bara anas. Det är något oerhört befriande över det, det är synd att det mer sublima, estetiska inte verkar ligga i tiden dock.

Oborgerlig kultursyn

Här är tanken att jag ska lägga ut mina reflexioner om den mänskliga kulturen i dess olika uttrycksformer. I somras var jag mestadels inne på politik och ekonomi, nu är mitt projekt mitt mer egentliga, att försöka förstå mig på och analysera kultur, mest som i betydelsen konst, musik, litteratur osv. (det finns inget riktigt bra ord som sammanfattar allt detta) men i viss mån också i betydelsen allt människor gör (typ plocka blåbär, det är god svensk kultur).

Jag har själv framför allt skrivit en hel del i mitt liv och i perioder verkligen levt för mina berättelser och världar men också stundtals vacklat angående poängen och meningsfullheten i sådana projekt. Nu försöker jag rikta mig mer utåt och skaffa mig mer av en helhetsbild av kulturen och dess funktioner.

Hade detta varit en stand-up-show med Seinfeld hade den börjat: ”Vad är grejen med kultur? Det måste vara en av de märkligaste mänskliga uppfinningarna, den producerar inget, vad är det liksom, det är ingenting. Det är som en stationär cykel för dina ansträngningar”.

Eller, ja det är alltså det vi ska lista ut så småningom, även om sökandet inte lär gå alltför spikrakt framåt och jag kommer tillåta mig att flumma ut hur mycket som helst, om vad som helst när jag själv känner för det. En härligt oborgerlig inställning, om jag själv får säga det.