Skönhet och mörker

Det värsta med borgerligheten och den småborgerliga livsstilen är dock inte att den förtrycker kvinnor, förslavar kolonialfolk, ser på dåliga tv-program eller kör miljövidriga lyxbilar, det värsta är att den förtrycker känslor.

Jag har alltid haft en fascination för det mörka, det farliga och mystiska, det som ligger utanför det vanliga, tråkiga livet. När jag var yngre hade jag en period en vinter när jag brukade gå tvåtimmarspromenader i mörkret varje kväll, ställa mig på utkiksplatser i svarta skogsdungar, se upp på månens bleka ljus och se ner på de upplysta ljusmassorna, små prickar av ljus, omslutna av ett evigt mörker de knappast är medvetna om. Och jag tänkte alltid, så litet allt är, så lite det finns i det upplysta, trygga, tråkiga livet människor vanligtvis lever.

Ofta har jag haft en hisnande känsla av något mer, något annat, så mycket större än det jag kunnat uttrycka eller hört någon annan uttrycka. Det finns så mycket utanför de kala väggarna med de känslolöst utnötta ord som studsar mellan dem, först när man vågar gå utanför dem och upptäcker världen bortom, det är först då världen blir vacker och intressant.

Jag vet att detta är en naiv romantisk syn och att det inte nödvändigtvis finns så mycket i de där suggestiva känsloupplevelserna, men ändå. Ibland kan jag ändå inte undgå att känna mig rätt kvävd i en värld där det mesta av känslor bortrationaliserats i den yttre ordningens och profitens tjänst. Ibland önskar jag att jag kunde leva i en tid, ett samhälle och en nära omgivning där det fanns en naturlig plats, även för de mer sublima känslorna.




















Småborgarna drömmer sina söta profitdrömmar medan van Gogh blickar upp mot de eviga stjärnorna.