En generation utan kultur?

Ni får ursäkta att jag inte skrivit något på ett tag, jag har haft en period med så mycket tankar att jag inte vetat vad jag skulle ta fasta på riktigt. Många av dem har varit rätt mörka dessvärre, mycket i linje med nedan:

Säg att du har en ung, tänkande, filosofisk person som gillar att reflektera över tillvaron idag. Hur mycket av filosofi, av andra tänkare kommer hon/han att läsa? Sannolikheten att han skulle läsa någon av de moderna filosofer som diskuterar någorlunda samtida problem, Derrida, Foucoult, Lyotard och allt vad de heter är enligt min erfarenhet inte särskilt hög. Eller en poetisk person, som skriver dikter, förutom att han/hon kanske kollar lite på poeter.se har denne knappast några stora poetiska förebilder och inspirationskällor. Det finns enligt uppgift några kotterier kvar här och där inom vilka man fortfarande har någon form av referensramar, men de verkar vara enormt marginaliserade.

Samma sak med de som skriver prosa, det är klart att det finns seriösa, djupa tänkare, författare etc. även i samtiden men av någon anledning når de sällan ut till de som skulle behöva inspireras och stimuleras.

Även efter att jag glidit alltmer åt vänster och på sätt och vis bytt sida i den kulturpolitiska debatten fortsätter mitt ideal i kulturellt hänseende vara 1800-talet, just eftersom de mest seriösa och komplexa, samhällskritiska konstnärerna och författarna också ofta var de som, i alla fall så småningom fick störst genomslag. Mycket tror jag, eftersom de inte var till överdrift komplicerade och svårgreppbara. Dickens och Ibsen, var har vi deras efterföljare idag?

Politiken har minskat i betydelse sedan 80-talet, när det inte finns så mycket lagmässigt förtryck att bekämpa för sossarna händer det liksom inte så mycket. I Miljöpartiet ser jag en positiv politisk motkraft till ytlighets- och konsumtionssamhället, frågan är bara hur mycket politiken kan göra idag? Jag misstänker att det snarare är upp till kulturen att fortsätta kampen härifrån, men var finns den seriösa alternativa kulturella rörelse som verkligen utmanar etablissemanget idag? Och vad bärs de upp av för kultur? Håkan Hellström?

Miljöpartiet innehåller även en del flummigare tendenser, mycket new age och andra vidskepligheter. Man kanske skulle ta kontakt med dem och försöka koka ihop en häxbrygd för att med den rena kraften i deras ord bringa Benedictsson, Zola, Flaubert och de andra grabbarna till fysisk liv igen. Eller är det någon som har något bättre förslag?






Ibsen reflekterar över samhällsutvecklingen och han ser INTE glad ut.

Kampen mot småborgerligheten: Det gotiska alternativet.

För ett tag sedan läste jag en, jag tror det var brittisk undersökning som följde upp de gamla 80-talsgotharnas senare äventyr i livet. Dessvärre hittar jag den inte nu, men resultatet var i alla fall att de lyckades klart bättre i det civila livet än genomsnittet, i sådana hänseenden som vad de tjänade, hur ofta de blev chefer etc.

Det var riktigt glädjande läsning, för det visade ju på att det går att vara alternativ, att leva och kanske framför allt känna på ett annat sätt än småborgerlighetsetablissemanget och ändå nå en yttre framgång, att göra en ekonomisk, arbetsmässig insats för samhället vilket ju krävs om samhället överhuvudtaget ska fungera.

Något som jag inte riktigt förstått tidigare, men som en vän nyligen förklarade för mig är att gothandet till väldigt stor del handlade/handlar om självutlevelse. Band som Bauhaus predikar ett utforskande och bejakande av människosjälens (och kroppens) hela möjligheter, inte bara passivt deppande som det kanske kan verka på ytan. Gotharna bejakade livet på 80-talet, de kände mörka känslor fylla sina själar och lyckades ändå få vettiga, hållbara liv så småningom.

Tidigare har jag känt mig rätt skeptisk mot hela gothgrejen som livstil, mest eftersom det känts så fånigt med utstyrseln men jag har mer och mer börjat inse hur mycket humor, ironi och distans det faktiskt fanns i 80-talets gothrörelse (se bara på det faktum att den första kanske riktiga goth-rock-låten "Bela Lugosis dead är en parodi på gothrock!) och det ursäktar ju mycket.

Jag är inte tillräckligt insatt i 80-talets gothkultur för att kunna göra en riktig bedömning, men kanske börjar vi närma oss ett hälsosamt balanserat alternativ till det borgerliga samhället, som inte slutar med att du kvävs av dina egna spyor vid 27 års ålder, vilket annars var det brukliga ödet för dess kritiker på den gamla goda tiden?

Bauhaus - Shes in parties - Mörkt livsbejakande när det är som bäst.

Att prata om kultur

Ett vanligt argument för mer "kritisk" konst i den modernistiska/postmoderna/samtidskonstoida traditionen är att den ska få folk att tänka till. På ett sätt kan jag verkligen sympatisera med den tanken, i princip följande: Det finns det "vanliga" etablerade mestadels småborgerliga samhället där saker fungerar på ett visst sätt, mestadels ganska ekonomiskt/kommersiellt betingat. Och sen finns det konstens värld, där saker kan fungera hur som helst och bara för att de fungerar på andra sätt än vad man är van vid får det folk att tänka till. Konsten är alltså "kritiskt", den utmanar det borgerliga etablissemanget vilket är alldeles utmärkt.

Problemet är bara att det inte alltid är så lätt att börja tänka utifrån strukturer eller tankesätt du inte alls förstår dig på, det blir lätt bara ett avståndstagande och inte mycket mer. Kulturdebatten i Borås har exempelvis de senaste åren mest handlat om vanligt folks avsky mot allt för märkliga skulpturer vilket resulterat i ilska och inte mycket mer, inte många konstruktiva tankar har tänkts under tiden, det är jag rätt säker på.




Här är Octopus. Det är bara att betrakta så kommer den konstruktiva konstdiskussionen igång av sig självt.







Jag såg Mirja Unges "Klaras resa" på Göteborgs stadsteater för ett tag sen och på det hela taget var det en väldigt positiv upplevelse, en intressant historia, tydliga karaktärer och ett effektfullt gestaltande av en persons inre genom scenens yttre medel (spelar man "Love will tear us a part" kan det inte gärna vara en dålig pjäs"). Sånt som vanligt folk vill ha helt enkelt, vilket märktes på publikens överväldigande reaktioner efter slutet.

Tyvärr gled den väl stundtals iväg lite åt det populärkulturellt kitchiga hållet med en väl tillrättalagd handling, huvudpersonen börjar på universitetet, träffar direkt en lagom galen kompis som drar med henne ut på krogen och efter lagom mycket tvekan träffar hon där en lagom mesig kille och de har ett fantastiskt äventyr tillsammans. Till exempel. Den förenkling som gör populärkulturen till populärkultur och gör den dålig helt enkelt.

På det hela taget var det dock en ganska avancerad och bra pjäs, inte minst eftersom den var så lätt att diskutera, jag såg den med min flickvän och en kompis vilka väl inte är överdrivet vana vid att se och mer intellektuellt analysera pjäser någon av dem en i och med att en sådan pjäs både berör och anknyter till sådant de flesta har erfarenhet kommer samtalet väldigt lätt igång av sig självt.

Om det ska vara någon poäng med kulturen behöver den tränga in i människors liv och ge dem ett innehåll, en ogreppbar ilska som en ren provokation är riskerar bara att skrämma folk in i famnen på Big Brothers kvävande tomhet och då har den menlösa småborgerligheten segrat igen.

Skönhet och mörker

Det värsta med borgerligheten och den småborgerliga livsstilen är dock inte att den förtrycker kvinnor, förslavar kolonialfolk, ser på dåliga tv-program eller kör miljövidriga lyxbilar, det värsta är att den förtrycker känslor.

Jag har alltid haft en fascination för det mörka, det farliga och mystiska, det som ligger utanför det vanliga, tråkiga livet. När jag var yngre hade jag en period en vinter när jag brukade gå tvåtimmarspromenader i mörkret varje kväll, ställa mig på utkiksplatser i svarta skogsdungar, se upp på månens bleka ljus och se ner på de upplysta ljusmassorna, små prickar av ljus, omslutna av ett evigt mörker de knappast är medvetna om. Och jag tänkte alltid, så litet allt är, så lite det finns i det upplysta, trygga, tråkiga livet människor vanligtvis lever.

Ofta har jag haft en hisnande känsla av något mer, något annat, så mycket större än det jag kunnat uttrycka eller hört någon annan uttrycka. Det finns så mycket utanför de kala väggarna med de känslolöst utnötta ord som studsar mellan dem, först när man vågar gå utanför dem och upptäcker världen bortom, det är först då världen blir vacker och intressant.

Jag vet att detta är en naiv romantisk syn och att det inte nödvändigtvis finns så mycket i de där suggestiva känsloupplevelserna, men ändå. Ibland kan jag ändå inte undgå att känna mig rätt kvävd i en värld där det mesta av känslor bortrationaliserats i den yttre ordningens och profitens tjänst. Ibland önskar jag att jag kunde leva i en tid, ett samhälle och en nära omgivning där det fanns en naturlig plats, även för de mer sublima känslorna.




















Småborgarna drömmer sina söta profitdrömmar medan van Gogh blickar upp mot de eviga stjärnorna.

Obegripligt ointellektuellt

Det är inte lätt att leva i dessa postmoderna tider där jaget och alla former av identitet bara är godtyckliga konstruktioner, omöjliga att ta på allvar, där inget säger något om nåt annat än sig självt och verkligheten sedan länge uppslukats av mediebrusets fragmentariska hypververklighet. Att göra vardagliga aktiviteter, som att arbeta eller se på fotboll är omöjligt att göra ens ironiskt längre, det blir bara patetiskt, postironin är här för att stanna och vad den egentligen innebär tror jag ingen förstår. Förstå och förstå förresten, idén om meningsfull mänsklig kommunikation med någon sorts överförbar symbolmening är det väl ingen som tror på längre, att överhuvudtaget betrakta den andre är ju en form av mental våldtäkt och en imperialistisk erövring av ett passivt subjekt som du tvingar dina förutfattade meningar på.

Inte ens krigen, denna manlighetens sista tillflyktsort från vardagens overklighet är på riktigt längre, de är också bara mediehändelser, utan verklig grund:

http://en.wikipedia.org/wiki/The_Gulf_War_Did_Not_Take_Place

Så satt jag och Samuel och diskuterade samtidigt som vi postironiskt åt pizza på Södermalm igår. Sen beslutade vi oss för att göra något åt saken, gick och drack öl, spelade rundpingis och fotbollspel och betraktade naivistiskt 60-talsinspirerad konst på Boulehallen. Obegripligt ointellektuellt och faktiskt ganska kul. Ibland är det roligare att vara en människa än att bara betrakta dem.

Den oborgerliga kultursynen - i livets tjänst sedan 1798.







Gulfkriget. Ett stycke toppkvalikativ postmodern medieunderhållning.

Dante och problemet med klassisk västerländsk litteratur

Har läst utvalda delar av Dantes gudomliga komedi och irriterat mig på att han är så självupptagen. Hela världen, inte minst alla omihjälplågade själar finns bara till för hans egen frälsning. Inte minst hans älskade Beatrice är verkligen bara där för honom:

”Mitt ansikte blev till en tid hans räddning genom att visa mina unga ögon, ledde jag honom bara åt det hållet”.

Säger hon till exempel. Ingenting om hur roligt hon egentligen tycker det är att guida bortskämda västerländska män genom skärselden utan att någonsin få frågan hur hon egentligen känner det.

Å andra sidan, är det inte så med i princip all stor och klassisk litteratur, en lagom bildad, vit, västerländsk medel- eller överklassman lägger sin känsla över hela världen och pressar samman den till ett stycke odödlig litteratur?

Här har ni förresten den västerländska litteraturens största försvarare på senare år, i full färd med att förklara varför man absolut inte får läsa något lägre än William Blake, till exempel förklarar han varför att flytta ögonen över bokstäverna i en Harry Potter-bok inte är att ”läsa”.

http://www.axess.se/tv/player.aspx?id=280

Sen är ju problemet bara att den överlägset bästa och innehållsrika litteraturen i allmänhet är just den han pratar om och på det hela taget får man väl säga att den västerländska litteraturkanonen fungerade alldeles utmärkt, ända till dess att vi kom på att även kvinnor, arbetare och afrikaner är tänkande, kännande subjekt. Sen dess har vi haft vissa problem, men vi lovar att återkomma med en lösning så snart som möjligt.

Dantes Beatrice i färd med att tänka en tanke. Kvinnans egenskap av tänkande, kännande varelse har länge orsakat problem för den västerländske mannen.

Kan man dö av att läsa för dålig litteratur?

Att själen dör av att läsa för dålig litteratur är väl de flesta litteraturvetare ganska överens om idag, frågan är bara hur det är med kroppen, kan man rent fysiskt dö av att läsa för dålig litteratur?

Jag tänkte på det när jag delvis läste igenom Flauberts Madam Bovary igen. Titelpersonen, Emma Bovary läser för mycket dåliga, klichéfyllda och sliskiga romantiska romaner och växer upp med en världsbild av fagra möer, inväntande tappra riddare i det sena månljuset. I ett begränsat mediesamhälle blir detta hennes världsbild och hon längtar efter att själv få ett liknande liv, mitt i den franska småstadens vulgaritet och tråkighet. Naturligtvis krockar hennes litterära världsbild med den verkliga och slår du huvudet i väggen tillräckligt många gånger kommer antingen det eller väggen att gå sönder, i Emmas fall blir det hon själv.

Sammanfattningsvis kan man säga att litteratur som förenklar världen alldeles för mycket och målar upp orealistiska och ohälsosamma ideal formar henne på ett sätt som gör att hon inte klarar av att leva. Emma Bovary dör av att läsa för dålig litteratur och med tanke på hur realistiskt händelseförloppet i boken förefaller vara bör svaret på frågan alltså bli att ja, det kan man.

Sverige idag då, hur ser det ut där? I senaste forskning och framsteg tas frågan upp varför vi är uppfattar vår samtid som alltmer våldsam, när tendensen enligt vetenskapen tvärtom verkar vara den motsatta och vår tid i ett historiskt perspektiv innehåller oerhört lite våld (på medeltiden var mord ungefär 50 gånger vanligare). Svaret som ges är huvudsakligen att medierna (inklusive deckarna, på ett hörn) förmedlar en bild av en våldsam värld. Jag har tidigare läst undersökningar som visat på att konsumtion av videovåld inte direkt gör oss våldsammare, däremot uppfattar vi vår omvärld som mer fylld av våld.

Vi lever i en tid som stressar ihjäl oss med igenkalkade ådror och hjärtinfarkter där vi går under av ohälsosamma kropps- och ouppnåeliga livsideal, liksom i Madam Bovary förmedlade av vår populärkultur. Precis samma mönster upprepas här som där, dålig populärkultur målar upp en ideal tillvaro och en världsbild som inte går att leva efter. Vi oroas av deckarnas och tv:s våldsskildringar och av löpsedlarnas larmrapporter samtidigt som vi dövar oss med dylik kultur som inte alls lär oss något om hur världen fungerar och hur man ska hantera den.

Dödsorsaker i Sverige 2007:

Cirkulationsorganens sjukdomar 37960
Tumörer 22631
Dålig litteratur och annan populärkultur* 8162
Andningsorganens sjukdomar 5696
Psykiska sjukdomar och dylikt. 5027

*Samverkar ibland med annan dödsorsak. Statistiken utgör i dagsläget endast en kvalificerad uppskattning.

Källa: Socialstyrelsen.

http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/8309/2009-125-18_200912518_rev.pdf

Som vanligt i vetenskapliga sammanhang är det svårt att isolera enskilda faktorer, deckarna är naturligtvis inte den enda orsaken till dödskategorierna ”cirkulationsorganens sjukdomar” eller ”psykiska sjukdomar och dylikt”, vissa skulle kanske till och med påstå att de inte ens är huvudorsaken. Eftersom det inte gjorts tillräcklig forskning på ämnet vågar Oborgerlig kultursyn i god vetenskaplig anda inte gå vidare men tendensen är i alla falla alarmerande.

Till sist, ett tips för kvällstidningarna för en verkligt säljande löpsedel:

”Vanlig populärkultur kan vara dödlig sjukdom och en yttring av ett sjukt samhälle. Bästa botemedlet, läs kvalitetslitteratur: Hela listan bifogad”.

Kommentatorsfunktionen och demokratin i Athen

Jag har fått åtminstone två klagomål på att det inte gått att kommentera bloggen utan Googlekonto, men precis som det tog tid att införa demokratin i det gamla Athen tog det ett tag för mig att lista ut hur alla inställningar fungerar. Så här drygt 2500 år efter Solon har dock nu demokratin till sist spridit sig även till Oborgerlig kultursyn och det är fritt fram även för den stora massan att kommentera. Tjoho.





Innan kommentatorsfunktionen gjordes fri på Oborgerlig kultursyn tvingades Athens medborgare samlas på kullen Pnyx för att diskutera.

Är vissa födda till konstnärer?

I Harry Martinssons ”Nässlorna blomma” finns det ett intressant resonemang. Det går i princip ut på att det i varje befolkning finns det en viss andel som av någon anledning, inre oro eller någon sorts konstnärlig längtan utöver vardagens trivialiteter inte klarar av att slå sig ner i ett vanligt arbetsliv. I hans tid (tidigt 1900-tal) gav de sig ut på vägarna och blev luffare, i vår tid, ja det är lite oklart hur de hanterar det här.

Jag har åtminstone två vänner (och flera andra, inte lika utpräglade exempel) strax över 30 som jobbat större delen av tiden mellan 20-30 på ganska monotona, tråkiga jobb men som ganska nyligen känt att de inte klarat av det längre och istället börjat studera, med osäker arbetslivsframtid. Den ene påstod att ”man blir psykiskt sjuk av att arbeta” den andra menade sig vara ”bara ett tomt skal” efter för många år som programmerare. Jag är övertygad om att många kan trivas någorlunda bra med att jobba som lagerarbetare, undersköterskor eller programmerare eller vad det nu kan vara genom sina liv, men sen finns det den delen som absolut inte klarar av det, som blir nedbrutna av det. Vad beror det på, är det så att vissa har en inneboende konstnärlig drift som gör att de måste syssla med något mer stimulerande, tankeväckande eller konstärligt? Och vad gör man i så fall med dessa människor, antalet arbetsmöjligheter där de kan syssla med sådana saker är trots allt begränsat, dessutom kräver mer stimulerande arbeten ofta en hög driftighet, social kompetens och förmåga att föra sig i rätt kretsar, vilket dessa individer, mig själv inräknad, aldrig riktigt fått chansen att utveckla (individer av denna typ blir ofta ganska marginaliserade i sin uddahet).

Konstnärsstipendier och liknande kan ju vara en chans för sådana individer att försörja sig, men hur många har chans att få det? Medborgarlön är ett annat sätt, men har vi verkligen råd att försörja en massa arbetsovilliga individer, har man ändå inte ett visst ansvar för sin egen försörjning? Kanske är det bara att plåga i sig det sura äpplet, försöka skaffa ett okvalificerat halvtidsjobb, bunkra upp med ÖB-nudlar och syssla med sin konstnärlighet på fritiden? Frågan är hur kul liv det är bara, Kafkas hungerskonstnär skulle gärna vilja kunna syssla med något annat, men han kan det inte och därför tvingas han svälta (på den tiden var det dåligt med både själsliga och materiella socialbidrag).

Kulturell skatteväxling

Oborgerlig kultursyn stödjer i den svenska politiken framför allt miljöpartiet, där den utmärkta idén med grön skatteväxling är en bärande idé, det vill säga, att verksamheter med negativ miljöpåverkan får högre skatt, i utbyte mot exempelvis sänkt inkomstskatt. Det är en oerhört enkel idé, att påverka samhället i en önskad riktning med ekonomiska incitament, varför inte fortsätta med samma idé, fast inom kulturens område?

I viss mån finns det ju redan, med ekonomiskt stöd till exempelvis teatrar och bibliotek medan andra kulturyttringar inte får något stöd utan bara beskattas med momsen. Varför inte tänka riktigt visionärt och ta denna idé ett steg vidare? Med stöd inte minst i lyckoforskningen skulle ett antal olika kulturella former, med olika skattesatser etableras, där ett särskilt kulturpolitiskt råd kunde bedöma om en viss kulturform uppfyller de på förhand etablerade kraven. Samhällskritisk teater med en ambition av tydlighet och genomslagskraft kunde således ha 0% skatt, medan en dokusåpa som sprider ytlighet, sjuklig uppmärksamhetstörst, utseendefixering och annat som enligt vetenskapen mentalt dödar den uppväxande generation kunde ha mycket högre skatt.

Till exempel säger mina källor mig att en ny säsong av Big Brother är på gång, här skulle ett dylikt kulturpolitiskt råd kunna kväva samhällsproblemet i sin linda genom att lägga en samhällsekonomiskt befogad straffskatt på 98% av reklamintäkterna. Alternativt skulle en avgift per tittare kunna vara aktuell, med tanke på hur samhället får de ta ekonomiska konsekvenserna för den försämrade psykiska hälsan av varje individ som tittar på eländet. För ”kulturyttringar” med oerhört lågt kulturellt värde, t.ex. alldeles för smala underklädesmodeller kunde ett totalförbud snarare vara på plats.

Här hade vänsterpartiet säkert invänt att det inte finns något klassperspektiv i en sådan ekonomisk politik, men med tanke på att det nog främst är arbetarklassen som lider mest av sådan kultur skulle de också tjäna mest på om samhället omvandlades i en mer kulturellt hälsosam riktning.

Att miljön är viktig är uppenbart, men kulturen, som avgör sättet vi tänker på, hur vi i grunden andas in och känner livet, det är med den ett samhälle lever eller går under. Frågan är om vi har råd att ha en alltför ohälsosam kulturell norm i ett samhälle?