Kampen mot småborgerligheten: Det gotiska alternativet.

För ett tag sedan läste jag en, jag tror det var brittisk undersökning som följde upp de gamla 80-talsgotharnas senare äventyr i livet. Dessvärre hittar jag den inte nu, men resultatet var i alla fall att de lyckades klart bättre i det civila livet än genomsnittet, i sådana hänseenden som vad de tjänade, hur ofta de blev chefer etc.

Det var riktigt glädjande läsning, för det visade ju på att det går att vara alternativ, att leva och kanske framför allt känna på ett annat sätt än småborgerlighetsetablissemanget och ändå nå en yttre framgång, att göra en ekonomisk, arbetsmässig insats för samhället vilket ju krävs om samhället överhuvudtaget ska fungera.

Något som jag inte riktigt förstått tidigare, men som en vän nyligen förklarade för mig är att gothandet till väldigt stor del handlade/handlar om självutlevelse. Band som Bauhaus predikar ett utforskande och bejakande av människosjälens (och kroppens) hela möjligheter, inte bara passivt deppande som det kanske kan verka på ytan. Gotharna bejakade livet på 80-talet, de kände mörka känslor fylla sina själar och lyckades ändå få vettiga, hållbara liv så småningom.

Tidigare har jag känt mig rätt skeptisk mot hela gothgrejen som livstil, mest eftersom det känts så fånigt med utstyrseln men jag har mer och mer börjat inse hur mycket humor, ironi och distans det faktiskt fanns i 80-talets gothrörelse (se bara på det faktum att den första kanske riktiga goth-rock-låten "Bela Lugosis dead är en parodi på gothrock!) och det ursäktar ju mycket.

Jag är inte tillräckligt insatt i 80-talets gothkultur för att kunna göra en riktig bedömning, men kanske börjar vi närma oss ett hälsosamt balanserat alternativ till det borgerliga samhället, som inte slutar med att du kvävs av dina egna spyor vid 27 års ålder, vilket annars var det brukliga ödet för dess kritiker på den gamla goda tiden?

Bauhaus - Shes in parties - Mörkt livsbejakande när det är som bäst.