För ett tag sedan läste jag en, jag tror det var brittisk undersökning som följde upp de gamla 80-talsgotharnas senare äventyr i livet. Dessvärre hittar jag den inte nu, men resultatet var i alla fall att de lyckades klart bättre i det civila livet än genomsnittet, i sådana hänseenden som vad de tjänade, hur ofta de blev chefer etc.
Det var riktigt glädjande läsning, för det visade ju på att det går att vara alternativ, att leva och kanske framför allt känna på ett annat sätt än småborgerlighetsetablissemanget och ändå nå en yttre framgång, att göra en ekonomisk, arbetsmässig insats för samhället vilket ju krävs om samhället överhuvudtaget ska fungera.
Något som jag inte riktigt förstått tidigare, men som en vän nyligen förklarade för mig är att gothandet till väldigt stor del handlade/handlar om självutlevelse. Band som Bauhaus predikar ett utforskande och bejakande av människosjälens (och kroppens) hela möjligheter, inte bara passivt deppande som det kanske kan verka på ytan. Gotharna bejakade livet på 80-talet, de kände mörka känslor fylla sina själar och lyckades ändå få vettiga, hållbara liv så småningom.
Tidigare har jag känt mig rätt skeptisk mot hela gothgrejen som livstil, mest eftersom det känts så fånigt med utstyrseln men jag har mer och mer börjat inse hur mycket humor, ironi och distans det faktiskt fanns i 80-talets gothrörelse (se bara på det faktum att den första kanske riktiga goth-rock-låten "Bela Lugosis dead är en parodi på gothrock!) och det ursäktar ju mycket.
Jag är inte tillräckligt insatt i 80-talets gothkultur för att kunna göra en riktig bedömning, men kanske börjar vi närma oss ett hälsosamt balanserat alternativ till det borgerliga samhället, som inte slutar med att du kvävs av dina egna spyor vid 27 års ålder, vilket annars var det brukliga ödet för dess kritiker på den gamla goda tiden?
Bauhaus - Shes in parties - Mörkt livsbejakande när det är som bäst.
Underskatta inte friheten som ligger i att själv kunna påverka andra människors syn på dig...
SvaraRaderaJag tycker tvärtom att Goth-rörelsen, precis som det där EMO som jag nyligen hörde talas om, är någonting för förvirrade och uttråkade medelklassungar. När de har gjort sin lilla mellanmjölksrevolt i tonåren kommer de tillbaka till mammas och pappas fålla och blir genom arvets fördelar därmed "framgångsrika" enligt kapitalets måttstock, dvs antal nollor på kontot, befattning, titel etc.
SvaraRaderaDet är ju det som är invändningen, hur mycket bevarar de egentligen av sina gamla ideal? Jag tror att positiva drag man kan utveckla som en del av en sådan rörelse, kanske framför allt förmågan att diskutera svåra saker på ett meningsfullt sätt mycket väl kan bevaras även efter att man passerat den mest ungdomsrebelliska fasen. Som jag ser det är målet inte bara att vara i opposition till majoritetssamhället, utan att föra in positiva värderingar och drag in i det.
SvaraRaderaHmmm .. Det låter väldigt socialdemokratiskt, men det kanske är vettigt?
SvaraRaderaAlla är inte Strindberg, de flesta blir etablissemang förr eller senare, men det gäller ju att göra det med stil (och Strindberg blev ju väldigt etablissemang i alla fall efter sin död, på ett mestadels ganska positivt sätt).
SvaraRaderaMycket intressant läsning Erik. Dock är jag extremt radikal och förespråkar nog inte borgerligheten i samma utsträckning som du. Håller helt med dig om stilen, stilen är extremt sekundärt, men den uttrycker ändå en slags uppror och känslosamhet.
SvaraRaderaJag skriver ett filmmanus som "predikar" utlevelse, dock med glimten i ögat, med goth-rock influenser: "The Passion of Lovers" heter manuset, skulle vara en dröm att skapa den filmen för mig.
Ja, mig förvånar det inte att gotharna faktiskt
lyckades i det verkliga livet för deras fascination för döden och deppighet, är bara ett
sökande efter spänning och utlevelse. Dock finns det säkert undantag.
Skitbra skrivet och vi måste fortsätta med den här debatten.
Ur Sisters of mercy "Some kind of stranger":
SvaraRadera"All of my words are secondhand and
Useless in the face of this
Rationale and rhyme and reason
Pale beside a single kiss
And I've heard so many things I
Fail to understand at all
I'd settle anytime for
unknown footsteps in the hall outside"
Självdistans, tankeförmåga och känslomässig utlevelse i en lagom blandning, tycker ni inte?
Det känns som det finns stora risker med liknande strömningar dock, romantiserande av deppighet och självmord och överdrivet förakt mot det vanliga, ekonomiskt fungerande samhället. Och allvarligt talat, känns inte hela emo-grejen väldigt patetisk, eller är det bara jag som inte känner till den tillräckligt väl?