Är vissa födda till konstnärer?

I Harry Martinssons ”Nässlorna blomma” finns det ett intressant resonemang. Det går i princip ut på att det i varje befolkning finns det en viss andel som av någon anledning, inre oro eller någon sorts konstnärlig längtan utöver vardagens trivialiteter inte klarar av att slå sig ner i ett vanligt arbetsliv. I hans tid (tidigt 1900-tal) gav de sig ut på vägarna och blev luffare, i vår tid, ja det är lite oklart hur de hanterar det här.

Jag har åtminstone två vänner (och flera andra, inte lika utpräglade exempel) strax över 30 som jobbat större delen av tiden mellan 20-30 på ganska monotona, tråkiga jobb men som ganska nyligen känt att de inte klarat av det längre och istället börjat studera, med osäker arbetslivsframtid. Den ene påstod att ”man blir psykiskt sjuk av att arbeta” den andra menade sig vara ”bara ett tomt skal” efter för många år som programmerare. Jag är övertygad om att många kan trivas någorlunda bra med att jobba som lagerarbetare, undersköterskor eller programmerare eller vad det nu kan vara genom sina liv, men sen finns det den delen som absolut inte klarar av det, som blir nedbrutna av det. Vad beror det på, är det så att vissa har en inneboende konstnärlig drift som gör att de måste syssla med något mer stimulerande, tankeväckande eller konstärligt? Och vad gör man i så fall med dessa människor, antalet arbetsmöjligheter där de kan syssla med sådana saker är trots allt begränsat, dessutom kräver mer stimulerande arbeten ofta en hög driftighet, social kompetens och förmåga att föra sig i rätt kretsar, vilket dessa individer, mig själv inräknad, aldrig riktigt fått chansen att utveckla (individer av denna typ blir ofta ganska marginaliserade i sin uddahet).

Konstnärsstipendier och liknande kan ju vara en chans för sådana individer att försörja sig, men hur många har chans att få det? Medborgarlön är ett annat sätt, men har vi verkligen råd att försörja en massa arbetsovilliga individer, har man ändå inte ett visst ansvar för sin egen försörjning? Kanske är det bara att plåga i sig det sura äpplet, försöka skaffa ett okvalificerat halvtidsjobb, bunkra upp med ÖB-nudlar och syssla med sin konstnärlighet på fritiden? Frågan är hur kul liv det är bara, Kafkas hungerskonstnär skulle gärna vilja kunna syssla med något annat, men han kan det inte och därför tvingas han svälta (på den tiden var det dåligt med både själsliga och materiella socialbidrag).

Kulturell skatteväxling

Oborgerlig kultursyn stödjer i den svenska politiken framför allt miljöpartiet, där den utmärkta idén med grön skatteväxling är en bärande idé, det vill säga, att verksamheter med negativ miljöpåverkan får högre skatt, i utbyte mot exempelvis sänkt inkomstskatt. Det är en oerhört enkel idé, att påverka samhället i en önskad riktning med ekonomiska incitament, varför inte fortsätta med samma idé, fast inom kulturens område?

I viss mån finns det ju redan, med ekonomiskt stöd till exempelvis teatrar och bibliotek medan andra kulturyttringar inte får något stöd utan bara beskattas med momsen. Varför inte tänka riktigt visionärt och ta denna idé ett steg vidare? Med stöd inte minst i lyckoforskningen skulle ett antal olika kulturella former, med olika skattesatser etableras, där ett särskilt kulturpolitiskt råd kunde bedöma om en viss kulturform uppfyller de på förhand etablerade kraven. Samhällskritisk teater med en ambition av tydlighet och genomslagskraft kunde således ha 0% skatt, medan en dokusåpa som sprider ytlighet, sjuklig uppmärksamhetstörst, utseendefixering och annat som enligt vetenskapen mentalt dödar den uppväxande generation kunde ha mycket högre skatt.

Till exempel säger mina källor mig att en ny säsong av Big Brother är på gång, här skulle ett dylikt kulturpolitiskt råd kunna kväva samhällsproblemet i sin linda genom att lägga en samhällsekonomiskt befogad straffskatt på 98% av reklamintäkterna. Alternativt skulle en avgift per tittare kunna vara aktuell, med tanke på hur samhället får de ta ekonomiska konsekvenserna för den försämrade psykiska hälsan av varje individ som tittar på eländet. För ”kulturyttringar” med oerhört lågt kulturellt värde, t.ex. alldeles för smala underklädesmodeller kunde ett totalförbud snarare vara på plats.

Här hade vänsterpartiet säkert invänt att det inte finns något klassperspektiv i en sådan ekonomisk politik, men med tanke på att det nog främst är arbetarklassen som lider mest av sådan kultur skulle de också tjäna mest på om samhället omvandlades i en mer kulturellt hälsosam riktning.

Att miljön är viktig är uppenbart, men kulturen, som avgör sättet vi tänker på, hur vi i grunden andas in och känner livet, det är med den ett samhälle lever eller går under. Frågan är om vi har råd att ha en alltför ohälsosam kulturell norm i ett samhälle?

Politisk kultur

Politisk kultur= Vänster (t.ex. the Beatles, Strindberg, Hemingway, Moneybrother)
Opolitisk kultur = Höger (t.ex. Kalle Anka, Big Brother, Da Buzz)
Överpolitisk kultur = Extremhöger (t.ex. Viljans triumf och andra nazistiska propagandafilmer)

Traditionellt sett kan man säga att höger inom politiken betyder de som anser att samhället fungerar bäst av sig självt (staten ska inte lägga sig i ekonomin, med omfördelning, stimulanspolitik eller människors privatliv, t.ex. genom kvoterad föräldrapenning). Vänster betyder de som anser att samhället bör förändras genom bland annat statens ingripande, exempelvis på marknaden och en liknande uppdelning kan man se inom kulturen.

Höger i ovanstående bemärkelse (jag tror den här uppdelningen från början kommer från filosofer som Adorno och Horkheimer)betyder att kulturen inte ska lägga sig i människors liv och tänkande, den ska vara underhållande och inget mer. Disney är ett typexempel på det, han ”ville göra människor lyckliga” och ge dem vad de ville ha, en enkel tillfredställelse men inte så mycket mer. Vänsterkultur i denna bemärkelse är tvärtom svår och utmanande. Den sätter samhällsproblem under debatt, som hos Ibsen och Strindberg, den utmanar folk i deras förhållningssätt till tillvaron, som hos Kafka eller Norén, den får folk att reflektera och tänka efter helt enkelt. Den har också en större respekt för att tillvaron är komplex, inte minst de mänskliga känslorna, vilket förklarar att hela indiepopen till exempel är väldigt vänster, utan att normalt innehålla något som utåt sett kan definieras som politiska budskap.

Enligt denna definition är högerkultur sådan som bevarar status quo, som får folk att dansa men ingenting mer eller ännu värre, sitta i soffan och matas med tankelös underhållning. Kultur som utmanar är vänster (även om det finns enstaka undantag, oftast som en reaktion mot en vänster som upplevs som urspårad, som Mario Vargas Llosa).

Låt er inte luras av kulturhalsduken, Fredrik föredrar att dansa till Da Buzz framför att utforska det mänskliga själsdjupet till Moneybrother eller Bob Dylan.

Högerpolitiker verkar i sin tur i allmänhet föredra enkel kultur, som George Bush som gillade Beatles tills de blev krångliga, Fredrik ”Da Buzz” Reinfeldt (”jag gillar glad musik man kan dansa till”) eller Jan Björklund, som föredrar Camilla Läckberg framför Sveriges, rent objektivt sett troligtvis bästa nu levande författare, PO Enqvist. Maud Olofsson verkar vara indie-Sveriges stora hatobjekt och hur Göran ”verklighetens folk” Hägglund passar in i denna diskussion behöver väl knappast förklaras.

Trots mitt inlägg om ”hatet mot småborgligheten” nyligen är min poäng helt enkelt att den småborgerliga medelklassen, som bär samhället, behöver kritik, idag lika mycket som på Ibsens och Strindbergs tid. Uppifrån, i sitt hanterande av ekonomin behöver den kritik och justering av staten och underifrån i sitt hanterande av livet behöver den kritik av kulturen. Det är det som är vänster, helt enkelt.

Kännande människor

Hade det inte varit för konsten hade man aldrig kunnat veta att andra människor har upplevelser liknande ens egna. Det mesta man säger känns ju så trivialt i jämförelse med det man upplever, men det finns ju undantag, framför allt inom musiken och poesin.

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstelnad älg
med milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.

Av Tranströmer

Har känt en stark naturlängtan den senast tiden, i takt med att den vulgära sommaren ger vika för den subtilare hösten men att uttrycka en känsla likt den är dessvärre nästan omöjligt, lyckligtvis finns det några som kan.

Hatet mot småborgerligheten

Som ni kanske känner till är drivkraften i all modern dramatik, från Ibsen och framåt hatet mot den inskränkta borgerligheten. Jag var på Folkteatern i Göteborg och såg Noréns Skalv igår och i gammal god ordning var det småborgarnas oförmåga att kommunicera meningsfullt och göra annat än att försöka upprätthålla skenet utåt som var orsaken till tragedin.

I Röda rummet blir den stackars idealistiske Arvid Falk mer och mer desillusionerad och när det inte kan bli värre överger han sin upproriskhet och blir en vanlig, tråkig folkskolelärare, en grå småborgare, ett öde värre än döden. Som tragedi betraktat blir det nästan ännu mer tragiskt än om han hade fått dö en värdig död, som Strindberg själv citerar Voltaire i bokens motto: ”Det finns inget värre än att hängas i obemärkthet”.

Bakom leendena och kostymerna döljer den inre misären sig.

Nyare rön har dock visat sig att det faktiskt in är så lätt att bara ge upp sin strävan så blir man automatiskt en småborgare, i själva verket tyder mycket på att det är ganska svårt att lyckas. Jag pratade med min pappa om det och han påstod att efter en lång och idealistisk kamp var han nu stolt över att vara ”en vanlig småborgare i själ och hjärta”, det var i alla fall mer än vad många andra i hans omgivning lyckats med. Det är klart att det är jäkligt coolt att hoppa av samhället och knarka ihjäl sig när man är 27, men på ett sätt kan man se det som både svårare och mer konstruktivt att bygga upp ett vanligt småborgerligt Svenssonliv, med arbete, familj, skjutsning till fotbollsträningar, pärlspontande på huset och allt vad det nu är de sysslar med.

Sen får man ju faktiskt tänka på att småborgarna skärpt sig en del sen Ibsens och Strindbergs tid, de förtrycker ju vare sig kvinnor eller kolonialfolk mer än i undantagsfall och till och med det gamla goda moralhyckleriet har nog tonats ner en hel del. Jag har länge varit en stark förespråkare av skyddsjakt på småborgare för att hindra populationen från att kollapsa, men nu börjar jag så smått tveka. Kanske borde man ändå ha en viss respekt för att de här människorna ändå ser till att samhället fungerar rent ekonomiskt?

De ironiska generationerna

Alltså, vilken ironisk generation i ordningen är det egentligen vi ser växa upp nu? Jag såg Schyfferts ”the 90:ies – ett försvarstal” för något år sen kanske, förvånansvärt bra för att vara Schyffert, men det som slog mig var att redan han och grabbarna ju var ju ironiker som inte tog något på allvar och hellre diskuterade längden på jeansslagen än Jugoslavienkrigen på 90-talet, precis som dagens kids, enligt min erfarenhet. Är inte den historiska regeln att generationerna reagerar på varandra och blir varandras motsatser, typ idealistisk hippe – drive yuppie som tar sig själv på för stort allvar – ironisk, antingen slacker eller materialistisk individualist. Varför känns det då som den senare formen upprepar sig om och om igen? Borde inte rimligtvis nästa generation istället bli engagerade, idealistiska världsförändrare? Allvarligt talat, när kommer den generationen, jag börjar bli mer och mer otålig här.

Henrik Schyffert visar hur lite han bryr sig om Balkankrigen.