En generation utan kultur?

Ni får ursäkta att jag inte skrivit något på ett tag, jag har haft en period med så mycket tankar att jag inte vetat vad jag skulle ta fasta på riktigt. Många av dem har varit rätt mörka dessvärre, mycket i linje med nedan:

Säg att du har en ung, tänkande, filosofisk person som gillar att reflektera över tillvaron idag. Hur mycket av filosofi, av andra tänkare kommer hon/han att läsa? Sannolikheten att han skulle läsa någon av de moderna filosofer som diskuterar någorlunda samtida problem, Derrida, Foucoult, Lyotard och allt vad de heter är enligt min erfarenhet inte särskilt hög. Eller en poetisk person, som skriver dikter, förutom att han/hon kanske kollar lite på poeter.se har denne knappast några stora poetiska förebilder och inspirationskällor. Det finns enligt uppgift några kotterier kvar här och där inom vilka man fortfarande har någon form av referensramar, men de verkar vara enormt marginaliserade.

Samma sak med de som skriver prosa, det är klart att det finns seriösa, djupa tänkare, författare etc. även i samtiden men av någon anledning når de sällan ut till de som skulle behöva inspireras och stimuleras.

Även efter att jag glidit alltmer åt vänster och på sätt och vis bytt sida i den kulturpolitiska debatten fortsätter mitt ideal i kulturellt hänseende vara 1800-talet, just eftersom de mest seriösa och komplexa, samhällskritiska konstnärerna och författarna också ofta var de som, i alla fall så småningom fick störst genomslag. Mycket tror jag, eftersom de inte var till överdrift komplicerade och svårgreppbara. Dickens och Ibsen, var har vi deras efterföljare idag?

Politiken har minskat i betydelse sedan 80-talet, när det inte finns så mycket lagmässigt förtryck att bekämpa för sossarna händer det liksom inte så mycket. I Miljöpartiet ser jag en positiv politisk motkraft till ytlighets- och konsumtionssamhället, frågan är bara hur mycket politiken kan göra idag? Jag misstänker att det snarare är upp till kulturen att fortsätta kampen härifrån, men var finns den seriösa alternativa kulturella rörelse som verkligen utmanar etablissemanget idag? Och vad bärs de upp av för kultur? Håkan Hellström?

Miljöpartiet innehåller även en del flummigare tendenser, mycket new age och andra vidskepligheter. Man kanske skulle ta kontakt med dem och försöka koka ihop en häxbrygd för att med den rena kraften i deras ord bringa Benedictsson, Zola, Flaubert och de andra grabbarna till fysisk liv igen. Eller är det någon som har något bättre förslag?






Ibsen reflekterar över samhällsutvecklingen och han ser INTE glad ut.

Hatet mot småborgerligheten

Som ni kanske känner till är drivkraften i all modern dramatik, från Ibsen och framåt hatet mot den inskränkta borgerligheten. Jag var på Folkteatern i Göteborg och såg Noréns Skalv igår och i gammal god ordning var det småborgarnas oförmåga att kommunicera meningsfullt och göra annat än att försöka upprätthålla skenet utåt som var orsaken till tragedin.

I Röda rummet blir den stackars idealistiske Arvid Falk mer och mer desillusionerad och när det inte kan bli värre överger han sin upproriskhet och blir en vanlig, tråkig folkskolelärare, en grå småborgare, ett öde värre än döden. Som tragedi betraktat blir det nästan ännu mer tragiskt än om han hade fått dö en värdig död, som Strindberg själv citerar Voltaire i bokens motto: ”Det finns inget värre än att hängas i obemärkthet”.

Bakom leendena och kostymerna döljer den inre misären sig.

Nyare rön har dock visat sig att det faktiskt in är så lätt att bara ge upp sin strävan så blir man automatiskt en småborgare, i själva verket tyder mycket på att det är ganska svårt att lyckas. Jag pratade med min pappa om det och han påstod att efter en lång och idealistisk kamp var han nu stolt över att vara ”en vanlig småborgare i själ och hjärta”, det var i alla fall mer än vad många andra i hans omgivning lyckats med. Det är klart att det är jäkligt coolt att hoppa av samhället och knarka ihjäl sig när man är 27, men på ett sätt kan man se det som både svårare och mer konstruktivt att bygga upp ett vanligt småborgerligt Svenssonliv, med arbete, familj, skjutsning till fotbollsträningar, pärlspontande på huset och allt vad det nu är de sysslar med.

Sen får man ju faktiskt tänka på att småborgarna skärpt sig en del sen Ibsens och Strindbergs tid, de förtrycker ju vare sig kvinnor eller kolonialfolk mer än i undantagsfall och till och med det gamla goda moralhyckleriet har nog tonats ner en hel del. Jag har länge varit en stark förespråkare av skyddsjakt på småborgare för att hindra populationen från att kollapsa, men nu börjar jag så smått tveka. Kanske borde man ändå ha en viss respekt för att de här människorna ändå ser till att samhället fungerar rent ekonomiskt?