Opolitisk kultur = Höger (t.ex. Kalle Anka, Big Brother, Da Buzz)
Överpolitisk kultur = Extremhöger (t.ex. Viljans triumf och andra nazistiska propagandafilmer)
Traditionellt sett kan man säga att höger inom politiken betyder de som anser att samhället fungerar bäst av sig självt (staten ska inte lägga sig i ekonomin, med omfördelning, stimulanspolitik eller människors privatliv, t.ex. genom kvoterad föräldrapenning). Vänster betyder de som anser att samhället bör förändras genom bland annat statens ingripande, exempelvis på marknaden och en liknande uppdelning kan man se inom kulturen.
Höger i ovanstående bemärkelse (jag tror den här uppdelningen från början kommer från filosofer som Adorno och Horkheimer)betyder att kulturen inte ska lägga sig i människors liv och tänkande, den ska vara underhållande och inget mer. Disney är ett typexempel på det, han ”ville göra människor lyckliga” och ge dem vad de ville ha, en enkel tillfredställelse men inte så mycket mer. Vänsterkultur i denna bemärkelse är tvärtom svår och utmanande. Den sätter samhällsproblem under debatt, som hos Ibsen och Strindberg, den utmanar folk i deras förhållningssätt till tillvaron, som hos Kafka eller Norén, den får folk att reflektera och tänka efter helt enkelt. Den har också en större respekt för att tillvaron är komplex, inte minst de mänskliga känslorna, vilket förklarar att hela indiepopen till exempel är väldigt vänster, utan att normalt innehålla något som utåt sett kan definieras som politiska budskap.
Enligt denna definition är högerkultur sådan som bevarar status quo, som får folk att dansa men ingenting mer eller ännu värre, sitta i soffan och matas med tankelös underhållning. Kultur som utmanar är vänster (även om det finns enstaka undantag, oftast som en reaktion mot en vänster som upplevs som urspårad, som Mario Vargas Llosa).
Låt er inte luras av kulturhalsduken, Fredrik föredrar att dansa till Da Buzz framför att utforska det mänskliga själsdjupet till Moneybrother eller Bob Dylan.
Högerpolitiker verkar i sin tur i allmänhet föredra enkel kultur, som George Bush som gillade Beatles tills de blev krångliga, Fredrik ”Da Buzz” Reinfeldt (”jag gillar glad musik man kan dansa till”) eller Jan Björklund, som föredrar Camilla Läckberg framför Sveriges, rent objektivt sett troligtvis bästa nu levande författare, PO Enqvist. Maud Olofsson verkar vara indie-Sveriges stora hatobjekt och hur Göran ”verklighetens folk” Hägglund passar in i denna diskussion behöver väl knappast förklaras.
Trots mitt inlägg om ”hatet mot småborgligheten” nyligen är min poäng helt enkelt att den småborgerliga medelklassen, som bär samhället, behöver kritik, idag lika mycket som på Ibsens och Strindbergs tid. Uppifrån, i sitt hanterande av ekonomin behöver den kritik och justering av staten och underifrån i sitt hanterande av livet behöver den kritik av kulturen. Det är det som är vänster, helt enkelt.
