Hatet mot småborgerligheten

Som ni kanske känner till är drivkraften i all modern dramatik, från Ibsen och framåt hatet mot den inskränkta borgerligheten. Jag var på Folkteatern i Göteborg och såg Noréns Skalv igår och i gammal god ordning var det småborgarnas oförmåga att kommunicera meningsfullt och göra annat än att försöka upprätthålla skenet utåt som var orsaken till tragedin.

I Röda rummet blir den stackars idealistiske Arvid Falk mer och mer desillusionerad och när det inte kan bli värre överger han sin upproriskhet och blir en vanlig, tråkig folkskolelärare, en grå småborgare, ett öde värre än döden. Som tragedi betraktat blir det nästan ännu mer tragiskt än om han hade fått dö en värdig död, som Strindberg själv citerar Voltaire i bokens motto: ”Det finns inget värre än att hängas i obemärkthet”.

Bakom leendena och kostymerna döljer den inre misären sig.

Nyare rön har dock visat sig att det faktiskt in är så lätt att bara ge upp sin strävan så blir man automatiskt en småborgare, i själva verket tyder mycket på att det är ganska svårt att lyckas. Jag pratade med min pappa om det och han påstod att efter en lång och idealistisk kamp var han nu stolt över att vara ”en vanlig småborgare i själ och hjärta”, det var i alla fall mer än vad många andra i hans omgivning lyckats med. Det är klart att det är jäkligt coolt att hoppa av samhället och knarka ihjäl sig när man är 27, men på ett sätt kan man se det som både svårare och mer konstruktivt att bygga upp ett vanligt småborgerligt Svenssonliv, med arbete, familj, skjutsning till fotbollsträningar, pärlspontande på huset och allt vad det nu är de sysslar med.

Sen får man ju faktiskt tänka på att småborgarna skärpt sig en del sen Ibsens och Strindbergs tid, de förtrycker ju vare sig kvinnor eller kolonialfolk mer än i undantagsfall och till och med det gamla goda moralhyckleriet har nog tonats ner en hel del. Jag har länge varit en stark förespråkare av skyddsjakt på småborgare för att hindra populationen från att kollapsa, men nu börjar jag så smått tveka. Kanske borde man ändå ha en viss respekt för att de här människorna ändå ser till att samhället fungerar rent ekonomiskt?

Att se det osägbara och känna det ohörbara

Jag var och såg Strindbergs Fadren på Stockholms stadsteater för ett tag sen, med Kjell Bergqvist som ryttarmästaren (jag vet inte om det bara är jag, men det känns som skådespelare ofta skärper sig när de kommer till teater, som att det känns som en mer seriös konstform). Den är tillsammans med Fröken Julie och Fordringsägare en av de pjäser där Strindberg låter mannen utkämpa en episk kamp mot kvinnan. Det roliga med den här versionen av Fadren var att den stackars dottern som Strindberg mer eller mindre glömde bort fick ta en viss sorts plats i könskampens hetta, genom att hennes tavlor prydde dekorens väggar. Det första som hände var att hon kom in och, på scenen, målade ett porträtt av sin far.

Precis som i originalet säger dottern, Bertha väldigt lite i pjäsen men bara det att vi omringas av hennes målningar, hennes syn på världen ger henne ändå en plats, en väg in i hennes sinne. Jag tyckte det var något befriande sublimt över det, en tyst uttrycksfullhet mitt i alla hårda ord som skriks över hennes huvud.

Ofta tycker jag det är när orden, i alla fall de vanliga, utnötta orden tystnar det blir verkligt gripande. Och det är där någonstans jag tror att kulturen/konsten har en stor funktion, den öppnar upp för något bortom det vardagstråkigspråkliga. Med den blir det möjligt att uttrycka det som annars inte kan uttryckas, att verkligen känna det som annars inte kan kännas utan bara anas. Det är något oerhört befriande över det, det är synd att det mer sublima, estetiska inte verkar ligga i tiden dock.