Att se det osägbara och känna det ohörbara

Jag var och såg Strindbergs Fadren på Stockholms stadsteater för ett tag sen, med Kjell Bergqvist som ryttarmästaren (jag vet inte om det bara är jag, men det känns som skådespelare ofta skärper sig när de kommer till teater, som att det känns som en mer seriös konstform). Den är tillsammans med Fröken Julie och Fordringsägare en av de pjäser där Strindberg låter mannen utkämpa en episk kamp mot kvinnan. Det roliga med den här versionen av Fadren var att den stackars dottern som Strindberg mer eller mindre glömde bort fick ta en viss sorts plats i könskampens hetta, genom att hennes tavlor prydde dekorens väggar. Det första som hände var att hon kom in och, på scenen, målade ett porträtt av sin far.

Precis som i originalet säger dottern, Bertha väldigt lite i pjäsen men bara det att vi omringas av hennes målningar, hennes syn på världen ger henne ändå en plats, en väg in i hennes sinne. Jag tyckte det var något befriande sublimt över det, en tyst uttrycksfullhet mitt i alla hårda ord som skriks över hennes huvud.

Ofta tycker jag det är när orden, i alla fall de vanliga, utnötta orden tystnar det blir verkligt gripande. Och det är där någonstans jag tror att kulturen/konsten har en stor funktion, den öppnar upp för något bortom det vardagstråkigspråkliga. Med den blir det möjligt att uttrycka det som annars inte kan uttryckas, att verkligen känna det som annars inte kan kännas utan bara anas. Det är något oerhört befriande över det, det är synd att det mer sublima, estetiska inte verkar ligga i tiden dock.