Är vissa födda till konstnärer?

I Harry Martinssons ”Nässlorna blomma” finns det ett intressant resonemang. Det går i princip ut på att det i varje befolkning finns det en viss andel som av någon anledning, inre oro eller någon sorts konstnärlig längtan utöver vardagens trivialiteter inte klarar av att slå sig ner i ett vanligt arbetsliv. I hans tid (tidigt 1900-tal) gav de sig ut på vägarna och blev luffare, i vår tid, ja det är lite oklart hur de hanterar det här.

Jag har åtminstone två vänner (och flera andra, inte lika utpräglade exempel) strax över 30 som jobbat större delen av tiden mellan 20-30 på ganska monotona, tråkiga jobb men som ganska nyligen känt att de inte klarat av det längre och istället börjat studera, med osäker arbetslivsframtid. Den ene påstod att ”man blir psykiskt sjuk av att arbeta” den andra menade sig vara ”bara ett tomt skal” efter för många år som programmerare. Jag är övertygad om att många kan trivas någorlunda bra med att jobba som lagerarbetare, undersköterskor eller programmerare eller vad det nu kan vara genom sina liv, men sen finns det den delen som absolut inte klarar av det, som blir nedbrutna av det. Vad beror det på, är det så att vissa har en inneboende konstnärlig drift som gör att de måste syssla med något mer stimulerande, tankeväckande eller konstärligt? Och vad gör man i så fall med dessa människor, antalet arbetsmöjligheter där de kan syssla med sådana saker är trots allt begränsat, dessutom kräver mer stimulerande arbeten ofta en hög driftighet, social kompetens och förmåga att föra sig i rätt kretsar, vilket dessa individer, mig själv inräknad, aldrig riktigt fått chansen att utveckla (individer av denna typ blir ofta ganska marginaliserade i sin uddahet).

Konstnärsstipendier och liknande kan ju vara en chans för sådana individer att försörja sig, men hur många har chans att få det? Medborgarlön är ett annat sätt, men har vi verkligen råd att försörja en massa arbetsovilliga individer, har man ändå inte ett visst ansvar för sin egen försörjning? Kanske är det bara att plåga i sig det sura äpplet, försöka skaffa ett okvalificerat halvtidsjobb, bunkra upp med ÖB-nudlar och syssla med sin konstnärlighet på fritiden? Frågan är hur kul liv det är bara, Kafkas hungerskonstnär skulle gärna vilja kunna syssla med något annat, men han kan det inte och därför tvingas han svälta (på den tiden var det dåligt med både själsliga och materiella socialbidrag).