Alltså, vilken ironisk generation i ordningen är det egentligen vi ser växa upp nu? Jag såg Schyfferts ”the 90:ies – ett försvarstal” för något år sen kanske, förvånansvärt bra för att vara Schyffert, men det som slog mig var att redan han och grabbarna ju var ju ironiker som inte tog något på allvar och hellre diskuterade längden på jeansslagen än Jugoslavienkrigen på 90-talet, precis som dagens kids, enligt min erfarenhet. Är inte den historiska regeln att generationerna reagerar på varandra och blir varandras motsatser, typ idealistisk hippe – drive yuppie som tar sig själv på för stort allvar – ironisk, antingen slacker eller materialistisk individualist. Varför känns det då som den senare formen upprepar sig om och om igen? Borde inte rimligtvis nästa generation istället bli engagerade, idealistiska världsförändrare? Allvarligt talat, när kommer den generationen, jag börjar bli mer och mer otålig här.
Henrik Schyffert visar hur lite han bryr sig om Balkankrigen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar