Att prata om kultur

Ett vanligt argument för mer "kritisk" konst i den modernistiska/postmoderna/samtidskonstoida traditionen är att den ska få folk att tänka till. På ett sätt kan jag verkligen sympatisera med den tanken, i princip följande: Det finns det "vanliga" etablerade mestadels småborgerliga samhället där saker fungerar på ett visst sätt, mestadels ganska ekonomiskt/kommersiellt betingat. Och sen finns det konstens värld, där saker kan fungera hur som helst och bara för att de fungerar på andra sätt än vad man är van vid får det folk att tänka till. Konsten är alltså "kritiskt", den utmanar det borgerliga etablissemanget vilket är alldeles utmärkt.

Problemet är bara att det inte alltid är så lätt att börja tänka utifrån strukturer eller tankesätt du inte alls förstår dig på, det blir lätt bara ett avståndstagande och inte mycket mer. Kulturdebatten i Borås har exempelvis de senaste åren mest handlat om vanligt folks avsky mot allt för märkliga skulpturer vilket resulterat i ilska och inte mycket mer, inte många konstruktiva tankar har tänkts under tiden, det är jag rätt säker på.




Här är Octopus. Det är bara att betrakta så kommer den konstruktiva konstdiskussionen igång av sig självt.







Jag såg Mirja Unges "Klaras resa" på Göteborgs stadsteater för ett tag sen och på det hela taget var det en väldigt positiv upplevelse, en intressant historia, tydliga karaktärer och ett effektfullt gestaltande av en persons inre genom scenens yttre medel (spelar man "Love will tear us a part" kan det inte gärna vara en dålig pjäs"). Sånt som vanligt folk vill ha helt enkelt, vilket märktes på publikens överväldigande reaktioner efter slutet.

Tyvärr gled den väl stundtals iväg lite åt det populärkulturellt kitchiga hållet med en väl tillrättalagd handling, huvudpersonen börjar på universitetet, träffar direkt en lagom galen kompis som drar med henne ut på krogen och efter lagom mycket tvekan träffar hon där en lagom mesig kille och de har ett fantastiskt äventyr tillsammans. Till exempel. Den förenkling som gör populärkulturen till populärkultur och gör den dålig helt enkelt.

På det hela taget var det dock en ganska avancerad och bra pjäs, inte minst eftersom den var så lätt att diskutera, jag såg den med min flickvän och en kompis vilka väl inte är överdrivet vana vid att se och mer intellektuellt analysera pjäser någon av dem en i och med att en sådan pjäs både berör och anknyter till sådant de flesta har erfarenhet kommer samtalet väldigt lätt igång av sig självt.

Om det ska vara någon poäng med kulturen behöver den tränga in i människors liv och ge dem ett innehåll, en ogreppbar ilska som en ren provokation är riskerar bara att skrämma folk in i famnen på Big Brothers kvävande tomhet och då har den menlösa småborgerligheten segrat igen.