Dante och problemet med klassisk västerländsk litteratur

Har läst utvalda delar av Dantes gudomliga komedi och irriterat mig på att han är så självupptagen. Hela världen, inte minst alla omihjälplågade själar finns bara till för hans egen frälsning. Inte minst hans älskade Beatrice är verkligen bara där för honom:

”Mitt ansikte blev till en tid hans räddning genom att visa mina unga ögon, ledde jag honom bara åt det hållet”.

Säger hon till exempel. Ingenting om hur roligt hon egentligen tycker det är att guida bortskämda västerländska män genom skärselden utan att någonsin få frågan hur hon egentligen känner det.

Å andra sidan, är det inte så med i princip all stor och klassisk litteratur, en lagom bildad, vit, västerländsk medel- eller överklassman lägger sin känsla över hela världen och pressar samman den till ett stycke odödlig litteratur?

Här har ni förresten den västerländska litteraturens största försvarare på senare år, i full färd med att förklara varför man absolut inte får läsa något lägre än William Blake, till exempel förklarar han varför att flytta ögonen över bokstäverna i en Harry Potter-bok inte är att ”läsa”.

http://www.axess.se/tv/player.aspx?id=280

Sen är ju problemet bara att den överlägset bästa och innehållsrika litteraturen i allmänhet är just den han pratar om och på det hela taget får man väl säga att den västerländska litteraturkanonen fungerade alldeles utmärkt, ända till dess att vi kom på att även kvinnor, arbetare och afrikaner är tänkande, kännande subjekt. Sen dess har vi haft vissa problem, men vi lovar att återkomma med en lösning så snart som möjligt.

Dantes Beatrice i färd med att tänka en tanke. Kvinnans egenskap av tänkande, kännande varelse har länge orsakat problem för den västerländske mannen.

Oborgerlig kultursyn

Här är tanken att jag ska lägga ut mina reflexioner om den mänskliga kulturen i dess olika uttrycksformer. I somras var jag mestadels inne på politik och ekonomi, nu är mitt projekt mitt mer egentliga, att försöka förstå mig på och analysera kultur, mest som i betydelsen konst, musik, litteratur osv. (det finns inget riktigt bra ord som sammanfattar allt detta) men i viss mån också i betydelsen allt människor gör (typ plocka blåbär, det är god svensk kultur).

Jag har själv framför allt skrivit en hel del i mitt liv och i perioder verkligen levt för mina berättelser och världar men också stundtals vacklat angående poängen och meningsfullheten i sådana projekt. Nu försöker jag rikta mig mer utåt och skaffa mig mer av en helhetsbild av kulturen och dess funktioner.

Hade detta varit en stand-up-show med Seinfeld hade den börjat: ”Vad är grejen med kultur? Det måste vara en av de märkligaste mänskliga uppfinningarna, den producerar inget, vad är det liksom, det är ingenting. Det är som en stationär cykel för dina ansträngningar”.

Eller, ja det är alltså det vi ska lista ut så småningom, även om sökandet inte lär gå alltför spikrakt framåt och jag kommer tillåta mig att flumma ut hur mycket som helst, om vad som helst när jag själv känner för det. En härligt oborgerlig inställning, om jag själv får säga det.