Att se det osägbara och känna det ohörbara

Jag var och såg Strindbergs Fadren på Stockholms stadsteater för ett tag sen, med Kjell Bergqvist som ryttarmästaren (jag vet inte om det bara är jag, men det känns som skådespelare ofta skärper sig när de kommer till teater, som att det känns som en mer seriös konstform). Den är tillsammans med Fröken Julie och Fordringsägare en av de pjäser där Strindberg låter mannen utkämpa en episk kamp mot kvinnan. Det roliga med den här versionen av Fadren var att den stackars dottern som Strindberg mer eller mindre glömde bort fick ta en viss sorts plats i könskampens hetta, genom att hennes tavlor prydde dekorens väggar. Det första som hände var att hon kom in och, på scenen, målade ett porträtt av sin far.

Precis som i originalet säger dottern, Bertha väldigt lite i pjäsen men bara det att vi omringas av hennes målningar, hennes syn på världen ger henne ändå en plats, en väg in i hennes sinne. Jag tyckte det var något befriande sublimt över det, en tyst uttrycksfullhet mitt i alla hårda ord som skriks över hennes huvud.

Ofta tycker jag det är när orden, i alla fall de vanliga, utnötta orden tystnar det blir verkligt gripande. Och det är där någonstans jag tror att kulturen/konsten har en stor funktion, den öppnar upp för något bortom det vardagstråkigspråkliga. Med den blir det möjligt att uttrycka det som annars inte kan uttryckas, att verkligen känna det som annars inte kan kännas utan bara anas. Det är något oerhört befriande över det, det är synd att det mer sublima, estetiska inte verkar ligga i tiden dock.

Oborgerlig kultursyn

Här är tanken att jag ska lägga ut mina reflexioner om den mänskliga kulturen i dess olika uttrycksformer. I somras var jag mestadels inne på politik och ekonomi, nu är mitt projekt mitt mer egentliga, att försöka förstå mig på och analysera kultur, mest som i betydelsen konst, musik, litteratur osv. (det finns inget riktigt bra ord som sammanfattar allt detta) men i viss mån också i betydelsen allt människor gör (typ plocka blåbär, det är god svensk kultur).

Jag har själv framför allt skrivit en hel del i mitt liv och i perioder verkligen levt för mina berättelser och världar men också stundtals vacklat angående poängen och meningsfullheten i sådana projekt. Nu försöker jag rikta mig mer utåt och skaffa mig mer av en helhetsbild av kulturen och dess funktioner.

Hade detta varit en stand-up-show med Seinfeld hade den börjat: ”Vad är grejen med kultur? Det måste vara en av de märkligaste mänskliga uppfinningarna, den producerar inget, vad är det liksom, det är ingenting. Det är som en stationär cykel för dina ansträngningar”.

Eller, ja det är alltså det vi ska lista ut så småningom, även om sökandet inte lär gå alltför spikrakt framåt och jag kommer tillåta mig att flumma ut hur mycket som helst, om vad som helst när jag själv känner för det. En härligt oborgerlig inställning, om jag själv får säga det.